Archives december 2020

Del 2:

Jag mår så bra, det år många år sedan jag mådde så här bra. Jag är så tacksam vart jag är idag, jag är tacksam för vänner, kompisar, arbetskamrater. Jag är tacksam för alla nya människor jag lärt känna de senaste tio åren. Många har hjälpt mig på olika sätt och jag kommer inte nämna några namn, men tack alla ni som finns i mitt liv och ni som har funnits.

Det började för ca tio år sedan, mitt liv ändrades, jag kom till insikt om så mycket i mitt liv. Det blev början på en resa som jag knappt trodde var möjligt. Jag tog tag i min vikt (ja jag väger för mycket fortfarande) gick ner 40 kg, där var ett startskott, efter det träffade jag en kvinna som öppnade mitt liv på något sätt. Hon fick mig att inse vad jag ville med mitt liv. Men lika fort som hon kom in i mitt liv, försvann hon. Ja då brakade jag samman, men då kom nästa öppnare, och då blev det åka av kan jag säga.

Jag var så långt nere, att jag hade tankar på att avsluta mitt liv, jag var verkligen trött på allt, jag var så illa att jag inte orkade och ville inte leva längre. Jag vet inte om det är mer än två personer som känner till detta, men så var det, kanske kommer som en chock för några av er. Men den kvinna jag mötte 2012 förändrade och öppnade mina sinnen till så många olika vägar här i livet. Jag fick en nystart kan man säga (även om jag inte trodde på henne när hon berättade saker för mig och även om jag tyckte det lät svammel i mina öron så på något vis fastnade hennes ord och tankar)

2013 kom nästa del och jag fick möjlighet att flytta ihop och bli sambo och träffade en underbar kvinna och hennes grabb. Det blev flytt till Malmö, det blev giftemål och det blev en rad olika saker som hände i mitt liv från 2014 och fram till 2018. Jag hängde inte själv med, jag var inte det som styrde mitt liv, jag var inte den som satt bakom ratten, det var någon annan kändes det som. Jag slutade att vara jag, jag tappade kontrollen över vem jag var och vad jag höll på med. Tyvärr så blev också resultatet att vi tappade varenda. Familjelyckan blev inte som någon av oss ville, kanske om vi hade ansträngt oss båda lite mer att det kunde ha fungerat, men det är svårt att veta. Det är ju inte bara en det är fel på när det inte fungerar i liveget.

2018 tog jag mod till mig och tog tillbaka ratten och kontrollen över mitt liv. Jag flyttade tillbaka till Kävlinge, jag engagerade mig mer i föreningslivet mycket för att jag behövde få fler vänner och träffa nya personer, det gick inte att sitta hemma och bara gråta över det misslyckande som det trots allt var att familjen sprack. Men idag ser jag det inte som ett misslyckande utan som en erfarenhet och jag har tagit med mig mycket av det goda som var, och tagit lärdom av det dåliga i familjelivet. Det har också präglat mig till den person jag är idag.

Lyssna, försöka förstå, försöka att reda ut, försöka få alla att må bra. Idag är jag inte självisk på samma sätt som jag var förr, jag försöker se helheten i allt och försöker få allt att fungera på bästa sätt. Det är inte alltid så lätt och det är inte alltid som jag lyckas. Men jag försöker vara en mycket bättre människa idag jämfört med hur jag var förr. Jag försöker lösa saker på ett lugnt och sansat sätt, jag försöker fokusera på själva problemet och inte på allt som är runt om kring, eller på hur jag själv känner inför problemet.

Kvinnan som öppnade upp och satte mig bakom ratten till mitt liv redan då, alltså 2012 finns fortfarande med i mitt liv, hon är fortfarande en nyckelspelare och det hon präntade in i mig då (ja jag lyssnade tydligen och tog till mig) det präglar ofta mitt liv fortfarande och jag är säker på att det kommer fortsätta att prägla mitt liv så länge jag lever och mår bra. Vilket jag tänker göra en sådär 55 år till. 100 är ett bra tal, men klart kanske man ska satsa lite högre, så vi säger 120.

Ja det var personlig och lite tankar om livet så här långt.

Del 1

Jag ska försöka vara lite privat och personlig utan att bli för privat, vet inte om det går, men ska försöka i den här texten! Det blir en text i två delar som jag hoppas ni orkar läsa.

Jag hade en tuff uppväxt, jag hade en underbar uppväxt. Jag väljer att se det från två håll.

När jag var fyra så skilde sig min mamma och pappa från varandra. Det blev en turbulent tid, där min far betedde sig som en idiot, på så många sätt. Han förföljde min mamma, han hade kompisar som jagade min mormor och morfar, han hotade och var ett allmänt svin. Hans intresse för att vara med mig var inte så stort, ofta fick jag följa med när han skulle ut och festa och det slutade med att han fick bara ha umgänge med mig under bevakade träffar (jag går inte in på mer detaljer än så) men så var det fram till jag var 11, då sa jag ifrån att hon han inte ändra sig, då ville jag inte träffar han. (En normal far hade gjort allt för att ändra sig för att få träffa sitt barn, men inte min far.) Jag gjorde några tappra försök när jag var 13 eller 14 för att få träffa han, men han var inte intresserad. Så min kontakt med han var minimal från jag var fyra och fram till han dog. (Jag har inte koll på när han dog, och jag var inte på hans begravning och jag har inte sörjt han en dag, han blev aldrig min far.)

Det är den tuffa uppväxten på så vis att jag hade en far som inte brydde sig. Nästa steg det resulterade säkert till att jag som barn inte mådde så bra, jag var också mobbad från årskurs tre/fyra och fram till årskurs 8/9. Då vände det, jag fick äntligen några kompisar, som också vågade stå upp för mig och försvarade mig, jag blev glad och började känna mig lite gladare, det var någon/några som såg mig. Jag vågade tro på mig själv. Men tänk då var jag alltså 14/15 år och stor var jag också, alltså jag vägde mycket och sågs säkert som ett lätt offer att mobba. Men sista året i grundskolan vände det. Äntligen blev det ett bättre liv.

Jag hade alltid en trygghet i mitt liv, det var min mormor, hon var min klippa och det var hon som höll mig vid gott mod och det var hon som kunde ta hand om mig och orkade med mig och mitt temperament som jag hade. Det var inte någon annan som klarade av det, det var bara hon. Därför när min mamma dog när jag var 15 blev det tufft, men tack vare min mormor och att jag fan min trygghet i henne, så orkade jag med det tuffa med att stå utan föräldrar redan när man är 15 (ja min far levde fortfarande något år till, men som jag skrev, ville inte ha någon kontakt).

När jag var 15 började jag arbeta på ICA (ja jag jobbar fortfarande på ICA 30-år senare) jag trivs med mitt jobb, men tror att det först var 2011 som jag började inse värdet med saker, och det var först då som mitt liv ändrades.

Läs mer i del 2