Archives september 2021

Det är förändringens tid för mig! Jag har bestämt mig för att minska på mina uppdrag, då tiden inte räcker till. Jag vill kunna fokusera på det jag tycker är viktigt just nu, för mig är det politiska arbetet det som betyder mest för mig just nu och då måste jag se till vad jag tycker är kul och vad jag brinner för just nu! 

Det är inte så att mitt intresse för kolonin, fotografering eller konsten försvinner. Men jag måste då personligen se till vad min tid räcker till för. Jag vet att jag har min koloni, den behöver mycket kärlek och i år fick den 5% kärlek. Fotografering tycker jag är kel, men sitter man som ordförande i många föreningar blir tiden kort för att utöva fotografering, då tappar man det som är roligt. Konsten är en del i att fotografera, den kommer jag alltid brinna för, men tiden finns inte att engagera mig i detta just nu.

Därför som jag har fattat det tuffa beslutet att avgå som ordförande för Kävlinge Kolonistförening, jag slutar som ordförande i mars 2022. Jag har också fattat det kanske än tuffare beslutet att avgå som ordförande för Kävlinge Fotoklubb som jag varit med och startat tillsammans med Filip. Jag kommer fortsätta vara medlem, men att driva föreningen får någon annan ta vid efter mars månad, då jag lämnar verksamheten. 

Konstforum i Kävlinge har jag varit suppleant och det var naturligt att avsluta det uppdraget då jag inte har tiden att ens gå på ett möte under året. Det känns bara fel att sitta på en post som jag inte har tid att fylla ens en gång. 

Sedan avgick jag som styrelsemedlem i Kävlinge-S också, men det var mer för att det strider ganska mycket med mitt uppdrag att sitta som ordförande för Socialdemokraterna i Kävlinge kommun (Kävlinge Arbetarkommun). Det blir lite som att sitta på två stolar, det går inte. 

Just nu sitter jag kvar som ordförande för den nybildade Silverforsen kulturförening i Kävlinge och som vice ordförande i Kävlinge Folkets park. Men på sikt kommer jag avsluta dessa två uppdrag också, tiden finns inte. 

Under 2022 kommer jag ägna all min tid åt valet, det betyder att alla dygnets 24 timmar kommer att gå åt till valarbete. De få timmar jag har kvar då, kommer jag att vara på kolonin eller fotografera. Det kommer vara min fristad och avkoppling. Det kommer vara där jag laddar mina batterier inför nästa omgång. 

Men som jag började med, det är förändring, men inte för att intresset har svalnat utan för att tiden är för kort, för att jag ska orka och må bra måste jag välja, jag väljer i tid, innan det är för sent. Så därför som jag minskar på mina uppdrag.     

Jag var mellan 12 och 14, någonstans där i mellan, jag vet jag gick på högstadiet. Han var 20 cm längre, han var muskler, han hade fyra, fem anhängare och han spred skräck. Inte bara mot mig utan även mot andra. Men han var lika gammal som jag, vi hade gått i samma klass i 7/8 år och vi hade aldrig kommit överens, men när vi började högstadiet blev mitt liv en mer mardrömsliknad tid när han var närvarande. Han var Mr. Mobbare.

Många av de som till och från var anhängare av honom och som på något vis såg upp till han, de växte ifrån detta, en del väldigt tidigt och andra följde även med efter grundskolan. Men många av dessa personer har under sista året på högstadiet eller senare i livet på något sätt bett om ursäkt för hur de var då. Jag vet inte om jag kan förlåta mobbare och de som mobbade mig då, just då var livet ett helvete, men å andra sidan det var en annan tid då man försökte reda ut mobbing och sedan bara gå vidare. Man tog aldrig tag i själva grundproblemet.

Men just han ledaren och han som alla såg upp till, han har jag inte sett sedan vi gick ut nian i grundskolan. Jag har inte sett han, jag har inte varit i närheten av honom. Hans bästa vän såg jag en eller två gånger efter vi hade slutat grundskolan, men sen har jag inte sett honom heller. Jag har sett dessa personer på Facebook, jag vet vad som hände efter grundskolan med dessa två personer. Jag vet att det blev fel för dessa personer och att de hamnade fel även efter grundskolan, på något sätt har det varit en liten tröst för mig, att jag lyckades komma helskinnad från grundskolan, jag fick ett bra liv. 

Idag stod jag bakom en person, han verkade ilsken, hela han var en aura av ilska och min tanke gick till, undrar varför han verkar vara så arg, undrar vad som hänt i hans liv som kan göra att en person utstrålar sådan ilska. Då tänker jag, att jag är glad att jag allt som oftast och mer på äldre dagar (ja det låter som jag är 100, men jag menar att ju äldre man blir, desto mer erfarenhet får man och man lär sig vad som värt att bli arg för och jag har lärt mig vad jag ska lägga energi på och vad som jag ska låta vara) är glad och nöjd med vart jag är i livet. Jag skulle nästan säga att jag är kär i livet, just nu trivs jag med allt, mina uppdrag, mitt arbete, min koloni, min fotografering. Jag vet att det finns personer som tycker om mig, det finns så mycket kärlek omkring mig att jag bara stortrivs. 

Nåja, mina tankar springer i väg en stund till om hur lyckligt lottad jag är, och jag börjar tycka synd om den här personen som står framför mig, att han är så arg och utstrålar sådan ilska. 

Då ser jag, det är Mr. Mobbare, han har hittat tillbaka till Kävlinge, orten där han en gång föddes och levde. Första instinkten i två sekunder, jag blir rädd. Sen inser jag att han har sina problem och har fått leva med dessa sedan han gick ut skolan, han utstrålar samma ilska och samma temperament som i skolan, då var jag den perfekta slagpåsen idag skulle han inte kunna rå på mig. Jag slutar vara rädd och börjar tycka synd om honom (även om jag inte på något sätt kan förlåta honom för hans beteende i grundskolan mot mig), han fick mig där och då att inse att jag är så glad för mitt liv, för mina vänner, för de som jag omger mig med idag och som får mig att lyfta och må bra. 

Detta är alltså ett stort tack till alla er som finns i min närvaro idag, tack vare er kan jag stå där och titta på den här personen och känna mig både stolt och stark för den jag är idag. Jag är så tacksam för där jag är idag, för den person jag är idag. Jag är inte samma person som jag var för 10 år sedan, jag är inte samma person som jag var när jag var 12–15 år. Jag är idag en bättre person som vill tacka alla de personer jag mött genom åren och som på något sätt skapat den person jag är idag. Tack vare er så blev mötet, om än det bara var jag som såg honom, ett kort och flyktigt möte som på något vis fick mig att bli tacksam för alla som idag finns i mitt liv. 

Så avslutningsvis TACK för att ni är ni och för att ni vill vara min vän, eller på annat sätt förgyller min dag. TACK för alla underbara människor som visar så mycket kärlek och så mycket vilja och så mycket tacksamhet mot varandra. Det behövs nu när samhällets klimat värkar bli kallare och kallare. TACK för all er värme. Nu låter jag min ungdomsbödel leva sitt liv och jag hoppas han någon gång finner ro och kan börja uppskatta livets alla glädjeämnen och släppa sin ilska. Åter igen TACK alla ni som finns i mitt, jag är glad att vi träffas på något sätt och att vi håller kontakt! Tillsammans skapar vi ett varmare samhälle och får andra i vår omgivning att må bra!