Del 2:
Jag mår så bra, det år många år sedan jag mådde så här bra. Jag är så tacksam vart jag är idag, jag är tacksam för vänner, kompisar, arbetskamrater. Jag är tacksam för alla nya människor jag lärt känna de senaste tio åren. Många har hjälpt mig på olika sätt och jag kommer inte nämna några namn, men tack alla ni som finns i mitt liv och ni som har funnits.
Det började för ca tio år sedan, mitt liv ändrades, jag kom till insikt om så mycket i mitt liv. Det blev början på en resa som jag knappt trodde var möjligt. Jag tog tag i min vikt (ja jag väger för mycket fortfarande) gick ner 40 kg, där var ett startskott, efter det träffade jag en kvinna som öppnade mitt liv på något sätt. Hon fick mig att inse vad jag ville med mitt liv. Men lika fort som hon kom in i mitt liv, försvann hon. Ja då brakade jag samman, men då kom nästa öppnare, och då blev det åka av kan jag säga.
Jag var så långt nere, att jag hade tankar på att avsluta mitt liv, jag var verkligen trött på allt, jag var så illa att jag inte orkade och ville inte leva längre. Jag vet inte om det är mer än två personer som känner till detta, men så var det, kanske kommer som en chock för några av er. Men den kvinna jag mötte 2012 förändrade och öppnade mina sinnen till så många olika vägar här i livet. Jag fick en nystart kan man säga (även om jag inte trodde på henne när hon berättade saker för mig och även om jag tyckte det lät svammel i mina öron så på något vis fastnade hennes ord och tankar)
2013 kom nästa del och jag fick möjlighet att flytta ihop och bli sambo och träffade en underbar kvinna och hennes grabb. Det blev flytt till Malmö, det blev giftemål och det blev en rad olika saker som hände i mitt liv från 2014 och fram till 2018. Jag hängde inte själv med, jag var inte det som styrde mitt liv, jag var inte den som satt bakom ratten, det var någon annan kändes det som. Jag slutade att vara jag, jag tappade kontrollen över vem jag var och vad jag höll på med. Tyvärr så blev också resultatet att vi tappade varenda. Familjelyckan blev inte som någon av oss ville, kanske om vi hade ansträngt oss båda lite mer att det kunde ha fungerat, men det är svårt att veta. Det är ju inte bara en det är fel på när det inte fungerar i liveget.
2018 tog jag mod till mig och tog tillbaka ratten och kontrollen över mitt liv. Jag flyttade tillbaka till Kävlinge, jag engagerade mig mer i föreningslivet mycket för att jag behövde få fler vänner och träffa nya personer, det gick inte att sitta hemma och bara gråta över det misslyckande som det trots allt var att familjen sprack. Men idag ser jag det inte som ett misslyckande utan som en erfarenhet och jag har tagit med mig mycket av det goda som var, och tagit lärdom av det dåliga i familjelivet. Det har också präglat mig till den person jag är idag.
Lyssna, försöka förstå, försöka att reda ut, försöka få alla att må bra. Idag är jag inte självisk på samma sätt som jag var förr, jag försöker se helheten i allt och försöker få allt att fungera på bästa sätt. Det är inte alltid så lätt och det är inte alltid som jag lyckas. Men jag försöker vara en mycket bättre människa idag jämfört med hur jag var förr. Jag försöker lösa saker på ett lugnt och sansat sätt, jag försöker fokusera på själva problemet och inte på allt som är runt om kring, eller på hur jag själv känner inför problemet.
Kvinnan som öppnade upp och satte mig bakom ratten till mitt liv redan då, alltså 2012 finns fortfarande med i mitt liv, hon är fortfarande en nyckelspelare och det hon präntade in i mig då (ja jag lyssnade tydligen och tog till mig) det präglar ofta mitt liv fortfarande och jag är säker på att det kommer fortsätta att prägla mitt liv så länge jag lever och mår bra. Vilket jag tänker göra en sådär 55 år till. 100 är ett bra tal, men klart kanske man ska satsa lite högre, så vi säger 120.
Ja det var personlig och lite tankar om livet så här långt.