Ja även denna helgen är dedikerad till att uppdatera hemsidor, skriva protokoll och sammanställa alla mina föreningsaktiviteter. Jag har ikväll skrivit klart protokollen till Kävlinge Folkets park. Jag har också uppdaterat den här sidans alla uppdateringar.
Ja det kan jag skriva redan nu!
Jag tror jag har en av de bästa helgerna som väntar framför mig. Jag har absolut inte några måsten, att fara iväg på. Jag har så mycket egentid denna helg att jag knappt tror det är sant. Jag kan få sitta och påta med det jag tycker är roligt, dvs. foto, hemsidor och grafik m.m.
Jag har några måsten, men de kan jag trots allt fixa hemma, jag behöver inte ens lämna min lägenhet. Jag måste fixa tre årsredovisningar och har lite material som ska förberedas inför årsmöten m.m. Men i övrigt är det en helg som är helt i min smak. Målet med den här helgen är att jag ska ha svarat på alla mail, ha uppdaterat all information på mina egna hemsidor, uppdaterat information för de hemsidor jag sköter och njuta av massor med film och serier.
Jag ska kort och gott bara vara jag för en gångskull, det händer inte ofta att jag har en hel helg där jag inte har några måsten eller någon aktivitet. Jag tackar alla för denna underbara möjlighet. Jag kommer att skriva ett nytt inlägg på söndag och berätta om jag är i fas med allt.
Just det, ett ständigt återkommande problem, kyla i min lägenhet har återkommit, har nu 18 grader och den dalar, ska bli spännande att se vad jag har för temperatur i morgon. brrr…. kallt.
Oj, vilken vecka, vilken månad och vilken start på 2021. Det har hänt så mycket i mitt liv sedan den 1 januari att jag knappt vet vart jag ska börja. Men vi kör igång direkt från första dagen.
Jag började det nya året med att bli sjuk (bara lätt feber och lite lätt ont i halsen) med rådande Covid-19 blev det till att stanna hemma och sedan ta ett Corona test på torsdagen. Då jag redan på onsdagen kände mig bättre, var jag helt övertygad om att jag inte hade någon smitta. Fick det glädjande beskedet på lördagsmorgonen, DU är negativ. (haha, ja jag vet att jag ibland kan vara negativ, nu har jag det på papper också). Ett skönt besked att få, dock trist att sitta hemma en hel vecka, utan att få gå ut eller träffa andra.
Nåja, det var inte så farligt, det jobbiga under den här perioden var att jag inte hade värme i lägenheten. Ända sedan 1 december har jag klagat till min hyresvärd över att jag flera gånger per dag har 17 grader eller lägre temperatur i min lägenhet. Under nyårshelgen och helgen efter blev det värre, det blev kallare ute och temperaturen i min lägenhet sjönk lägre och lägre. Som lägst blev det 13,3 grader. När man har så kallt är det svårt att genomföra något vettigt hemma. Därför har jag inte orkat blogga, uppdatera hemsidor eller skriva några artiklar. Nu äntligen i veckan har jag 20,5 grader vilket är helt underbart. Det går att vara i lägenheten och det går att tänka klart igen.
Jag har mycket att fundera på den här helgen. Jag kommer att ta stora beslut som jag vet kommer att påverka mitt liv för lång tid framöver. Men jag vet innerst inne att valet är rätt och att det är det rätta, men på samma gång är jag lite rädd. Men jag tror min rädsla är bra, jag var rädd när jag tog mitt första jobb, jag var rädd när jag bytte jobb, jag var inte rädd när jag fick en högre position på jobbet (gick inte bra då), jag var rädd när jag satte mig som kassör och sedan ordförande i Kävlinge Kolonistförening, jag var rädd när jag gick med på att sitta i en nämnd. Samtliga dessa går bra och har gått bra. Sen är kanske rädsla fel ord, mer nervös. Men på samma gång när man är nervös och lite rädd brukar det bli bra för min del. Tänker så här, nu kör vi!
Ja det var lite om vad som händer och har hänt i mitt liv de senaste veckorna. I januari är det oftast bokslut i föreningar, planering inför årsmöte osv. I år är det lite svårare då de flesta årsmöten måste hållas digitalt eller skutas upp. Nåja det är på samma gång en härlig tid och mycket kul på samma gång. Den här helgen och nästa ska jag se till att alla hemsidor jag äger ska bli uppdaterade och fungera 100% felfritt inför februari månad. Kolonin ligger lite i dvala just nu, har många planer där, men det får bli lite varmare och lite uppehåll i vädret, just nu är det vatten över allt.
Mycket pladder, jag vet, kanske någon finner det intressant att läsa, men jag skriver också av mig för egen del, lite som terapi ibland. Vi hörs! Svejs hejs!!
Del 2:
Jag mår så bra, det år många år sedan jag mådde så här bra. Jag är så tacksam vart jag är idag, jag är tacksam för vänner, kompisar, arbetskamrater. Jag är tacksam för alla nya människor jag lärt känna de senaste tio åren. Många har hjälpt mig på olika sätt och jag kommer inte nämna några namn, men tack alla ni som finns i mitt liv och ni som har funnits.
Det började för ca tio år sedan, mitt liv ändrades, jag kom till insikt om så mycket i mitt liv. Det blev början på en resa som jag knappt trodde var möjligt. Jag tog tag i min vikt (ja jag väger för mycket fortfarande) gick ner 40 kg, där var ett startskott, efter det träffade jag en kvinna som öppnade mitt liv på något sätt. Hon fick mig att inse vad jag ville med mitt liv. Men lika fort som hon kom in i mitt liv, försvann hon. Ja då brakade jag samman, men då kom nästa öppnare, och då blev det åka av kan jag säga.
Jag var så långt nere, att jag hade tankar på att avsluta mitt liv, jag var verkligen trött på allt, jag var så illa att jag inte orkade och ville inte leva längre. Jag vet inte om det är mer än två personer som känner till detta, men så var det, kanske kommer som en chock för några av er. Men den kvinna jag mötte 2012 förändrade och öppnade mina sinnen till så många olika vägar här i livet. Jag fick en nystart kan man säga (även om jag inte trodde på henne när hon berättade saker för mig och även om jag tyckte det lät svammel i mina öron så på något vis fastnade hennes ord och tankar)
2013 kom nästa del och jag fick möjlighet att flytta ihop och bli sambo och träffade en underbar kvinna och hennes grabb. Det blev flytt till Malmö, det blev giftemål och det blev en rad olika saker som hände i mitt liv från 2014 och fram till 2018. Jag hängde inte själv med, jag var inte det som styrde mitt liv, jag var inte den som satt bakom ratten, det var någon annan kändes det som. Jag slutade att vara jag, jag tappade kontrollen över vem jag var och vad jag höll på med. Tyvärr så blev också resultatet att vi tappade varenda. Familjelyckan blev inte som någon av oss ville, kanske om vi hade ansträngt oss båda lite mer att det kunde ha fungerat, men det är svårt att veta. Det är ju inte bara en det är fel på när det inte fungerar i liveget.
2018 tog jag mod till mig och tog tillbaka ratten och kontrollen över mitt liv. Jag flyttade tillbaka till Kävlinge, jag engagerade mig mer i föreningslivet mycket för att jag behövde få fler vänner och träffa nya personer, det gick inte att sitta hemma och bara gråta över det misslyckande som det trots allt var att familjen sprack. Men idag ser jag det inte som ett misslyckande utan som en erfarenhet och jag har tagit med mig mycket av det goda som var, och tagit lärdom av det dåliga i familjelivet. Det har också präglat mig till den person jag är idag.
Lyssna, försöka förstå, försöka att reda ut, försöka få alla att må bra. Idag är jag inte självisk på samma sätt som jag var förr, jag försöker se helheten i allt och försöker få allt att fungera på bästa sätt. Det är inte alltid så lätt och det är inte alltid som jag lyckas. Men jag försöker vara en mycket bättre människa idag jämfört med hur jag var förr. Jag försöker lösa saker på ett lugnt och sansat sätt, jag försöker fokusera på själva problemet och inte på allt som är runt om kring, eller på hur jag själv känner inför problemet.
Kvinnan som öppnade upp och satte mig bakom ratten till mitt liv redan då, alltså 2012 finns fortfarande med i mitt liv, hon är fortfarande en nyckelspelare och det hon präntade in i mig då (ja jag lyssnade tydligen och tog till mig) det präglar ofta mitt liv fortfarande och jag är säker på att det kommer fortsätta att prägla mitt liv så länge jag lever och mår bra. Vilket jag tänker göra en sådär 55 år till. 100 är ett bra tal, men klart kanske man ska satsa lite högre, så vi säger 120.
Ja det var personlig och lite tankar om livet så här långt.
Del 1
Jag ska försöka vara lite privat och personlig utan att bli för privat, vet inte om det går, men ska försöka i den här texten! Det blir en text i två delar som jag hoppas ni orkar läsa.
Jag hade en tuff uppväxt, jag hade en underbar uppväxt. Jag väljer att se det från två håll.
När jag var fyra så skilde sig min mamma och pappa från varandra. Det blev en turbulent tid, där min far betedde sig som en idiot, på så många sätt. Han förföljde min mamma, han hade kompisar som jagade min mormor och morfar, han hotade och var ett allmänt svin. Hans intresse för att vara med mig var inte så stort, ofta fick jag följa med när han skulle ut och festa och det slutade med att han fick bara ha umgänge med mig under bevakade träffar (jag går inte in på mer detaljer än så) men så var det fram till jag var 11, då sa jag ifrån att hon han inte ändra sig, då ville jag inte träffar han. (En normal far hade gjort allt för att ändra sig för att få träffa sitt barn, men inte min far.) Jag gjorde några tappra försök när jag var 13 eller 14 för att få träffa han, men han var inte intresserad. Så min kontakt med han var minimal från jag var fyra och fram till han dog. (Jag har inte koll på när han dog, och jag var inte på hans begravning och jag har inte sörjt han en dag, han blev aldrig min far.)
Det är den tuffa uppväxten på så vis att jag hade en far som inte brydde sig. Nästa steg det resulterade säkert till att jag som barn inte mådde så bra, jag var också mobbad från årskurs tre/fyra och fram till årskurs 8/9. Då vände det, jag fick äntligen några kompisar, som också vågade stå upp för mig och försvarade mig, jag blev glad och började känna mig lite gladare, det var någon/några som såg mig. Jag vågade tro på mig själv. Men tänk då var jag alltså 14/15 år och stor var jag också, alltså jag vägde mycket och sågs säkert som ett lätt offer att mobba. Men sista året i grundskolan vände det. Äntligen blev det ett bättre liv.
Jag hade alltid en trygghet i mitt liv, det var min mormor, hon var min klippa och det var hon som höll mig vid gott mod och det var hon som kunde ta hand om mig och orkade med mig och mitt temperament som jag hade. Det var inte någon annan som klarade av det, det var bara hon. Därför när min mamma dog när jag var 15 blev det tufft, men tack vare min mormor och att jag fan min trygghet i henne, så orkade jag med det tuffa med att stå utan föräldrar redan när man är 15 (ja min far levde fortfarande något år till, men som jag skrev, ville inte ha någon kontakt).
När jag var 15 började jag arbeta på ICA (ja jag jobbar fortfarande på ICA 30-år senare) jag trivs med mitt jobb, men tror att det först var 2011 som jag började inse värdet med saker, och det var först då som mitt liv ändrades.