Del 1
Jag ska försöka vara lite privat och personlig utan att bli för privat, vet inte om det går, men ska försöka i den här texten! Det blir en text i två delar som jag hoppas ni orkar läsa.
Jag hade en tuff uppväxt, jag hade en underbar uppväxt. Jag väljer att se det från två håll.
När jag var fyra så skilde sig min mamma och pappa från varandra. Det blev en turbulent tid, där min far betedde sig som en idiot, på så många sätt. Han förföljde min mamma, han hade kompisar som jagade min mormor och morfar, han hotade och var ett allmänt svin. Hans intresse för att vara med mig var inte så stort, ofta fick jag följa med när han skulle ut och festa och det slutade med att han fick bara ha umgänge med mig under bevakade träffar (jag går inte in på mer detaljer än så) men så var det fram till jag var 11, då sa jag ifrån att hon han inte ändra sig, då ville jag inte träffar han. (En normal far hade gjort allt för att ändra sig för att få träffa sitt barn, men inte min far.) Jag gjorde några tappra försök när jag var 13 eller 14 för att få träffa han, men han var inte intresserad. Så min kontakt med han var minimal från jag var fyra och fram till han dog. (Jag har inte koll på när han dog, och jag var inte på hans begravning och jag har inte sörjt han en dag, han blev aldrig min far.)
Det är den tuffa uppväxten på så vis att jag hade en far som inte brydde sig. Nästa steg det resulterade säkert till att jag som barn inte mådde så bra, jag var också mobbad från årskurs tre/fyra och fram till årskurs 8/9. Då vände det, jag fick äntligen några kompisar, som också vågade stå upp för mig och försvarade mig, jag blev glad och började känna mig lite gladare, det var någon/några som såg mig. Jag vågade tro på mig själv. Men tänk då var jag alltså 14/15 år och stor var jag också, alltså jag vägde mycket och sågs säkert som ett lätt offer att mobba. Men sista året i grundskolan vände det. Äntligen blev det ett bättre liv.
Jag hade alltid en trygghet i mitt liv, det var min mormor, hon var min klippa och det var hon som höll mig vid gott mod och det var hon som kunde ta hand om mig och orkade med mig och mitt temperament som jag hade. Det var inte någon annan som klarade av det, det var bara hon. Därför när min mamma dog när jag var 15 blev det tufft, men tack vare min mormor och att jag fan min trygghet i henne, så orkade jag med det tuffa med att stå utan föräldrar redan när man är 15 (ja min far levde fortfarande något år till, men som jag skrev, ville inte ha någon kontakt).
När jag var 15 började jag arbeta på ICA (ja jag jobbar fortfarande på ICA 30-år senare) jag trivs med mitt jobb, men tror att det först var 2011 som jag började inse värdet med saker, och det var först då som mitt liv ändrades.
Related Posts